allt vi någonsin gör är att säga Hejdå
jag har aldrig vågat känna rädsla, jag har varit rädd för att visa världen att jag är rädd. Men när mörkret faller och jag får känslan av att jag är ensammast i universum, då kommer den krypandes vid mina fötter, som små iglar suger den sig fast i min iskalla kropp. När doktorn först gav mig beskedet kände jag lycka, jag kände hopp. Jag trodde att det var det här jag ville, att mitt liv äntligen skulle få ett naturligt slut. Jag antar att jag var för vettskrämd för att våga ta in vad han egentligen förklarade för mig. Det har nu gått ett år sen upptäckten och jag blir mer rädd för var minut som går. För varje sekund som passerar växer min kärlek till de få men äkta vänner jag har, dom som har skapat mig till den person jag är idag. Jag har aldrig riktigt berättat det för någon för jag tror inte någon skulle förstå. Det kanske ingen gör egenligen, men förmodligen mer än jag tror så jag säger det nu för jag finner inget bättre sätt att distrahera känslorna som kommer ikväll. jag är rädd, jag är sjukt jävla livrädd.
rädd för vad jag kanske kommer gå miste om
rädd för hur ont det skulle göra
rädd för att lämna er i det skick ni är
jag skulle verkligen behöva en famn just nu..
Kommentarer
Postat av: E.
Jag är din famn, hos mig kan du vila. Det är okej vännen, jag slår dina hjärtslag. Bär dig om du behöver. Friendship never ends. Oavsett hur långt vi kommer ifrån varandra så kommer jag alltid minnas dig som min bästa vän. Och det vet du.
Trackback
