Dagar som dessa.
den kryper sig på som ljuset i gryningen.
En känsla av obehag som sprider sig smidigt längs med ryggraden och bosätter sig i min själ.
Så när ska kramperna upphöra? Ska jag någonsin få snudda vid friheten igen?
Min kropp den skriker efter närhet, efter kärlek, efter någonting oidentifierbart som jag inte riktigt kunnat sätta finget på.
Jag är inte som de andra, har aldrig varit som de andra.
Maten som trycks i mig äter upp mig inombords samtidigt som illamåendet växer sig större och starkare.
Fast i en ond cirkel utan att veta vägen ut. Jag är inte säker på om jag vill hitta ut, nu när jag äntligen fått kontroll över detta fängelse till kropp.
Ögongen sluts och jag drömmer mig bort, till en plats dit ångesten aldrig kan nå
Kommentarer
Trackback
