Life is a sexually transmitted disease with 100% mortality

För i dessa mörka dagar kan jag inte hålla ångesten borta,

De hånande skratten ekar i mitt huvud som ett pistolskott i den tommaste tågperrong. Bekräftelse efter bekräftelse, väl medveten om att det är ärlighet men trots det gör det så fruktansvärt ont. Orden hugger som knivar i mitt bröst, gamla sår som efter en lång tid börjat läka rivs upp igen. Den låga halt av ork jag samlat ihop blandas med tårarna som flödar hejdlöst ur min kropp. Det funkar inte länge. Visst om jag är äcklig, men sen när blev det erat problem? Visst om jag ser slampig ut, du behöver inte låtsas som att jag är din dotter. Visst om jag är tjock, men jag behöver inte ha det konstaterat av dig. Finner inga krafter till att fortsätta men verkligheten är mig hack i häl. Fly, måste här ifrån, måste fly.

Tonen av din vassa stämma skär som knivar mot mina sköra trummhinnor. Lita på mig. Jag mår bra. Jag mår alltid bra. Hjärtat skenar iväg, blodet pumpar hundra gånger fortare. Fly. Kan inte stanna. Måste fly. Vart tar man vägen när man inte har någon stans att gå? Hjärnan går på högvarv. Försöker desperat finna en plats där jag kan andas ut, där jag kan vara jag. Bakom ögonlocken blinkar "Inga objekt matchar sökvillkoren". Jag är förlorad. Syre. Behöver syre. Måste andas. Tiden är knapp nu, kroppen börjar bli tung. Lita på mig. Jag mår bra. Jag mår alltid bra.

Du går ju alltid på mina usla lögner. Varför just inte den?
Jag mår ju bra. Alltid bara bra.

Springer längs livets väg med andan i halsen. Hack i häl har jag ångesten, jag kan inte springa ifrån den längre, krafterna pumpas hejdlöst ur min kropp. Snart faller jag framstupa och där finns ingen kvar till att ta emot mig, jag har omedvetet föst undan mina nära och kära men jag vet innerst inne att jag inte har någon annan än mig själv att skylla. Jag kryper på alla fyra ner i den mörka grop jag grävt med åren för att söka skydd men ingenting tycks kunna få mig på fötter igen. Vad har jag gjort? Vad har min familj gjort för att förtjäna detta? Mina vänner? Mina nära? Jag har blivit kopian av världens fiende. Jag är fast. Helt jävla fängslad i en kropp som aldrig kännts som min, som aldrig tyckts blivit accepterad hur jag än burit mig åt.

Om natten tänker jag tillbaka på hur mitt liv såg ut för 6 år sedan. Jag hade en familj, livet lekte och kriminalitet var ingenting jag visste någonting om. Nu är allting upp- ochner.
Om natten drömmer jag om kärlek. En fadersarm på en sårad flickas sköra axel.
Om natten när andan upphör och stickningarna går igång önskar jag mig tillbaka till dagen då blåljusen hämtade upp mig. Jag hade sluppit genomgå så mycket om jag bara hade varit lite klokare. Om jag bara hade tänkt efter lite till. Fyllt näven lite fullare.

Men nu är det ett nytt år

tänkte bara säga att jag läger ner bloggen.
men jag kommer väl tillbaka, det gör jag alltid.
men just nu är jag alltför koncentrerad på att hålla andetagen i takt,
bli kvitt med alla IG-varningar och försöka bli vän med livet helt enkelt.

ha de bra.
ciao!





Och älskling, glöm inte att andas.
För som du alltid säger till mig- En del av mig finns alltid med i dina andetag.
Och bortom horisonten väntar en evighet på oss, jag kan känna det.
Den dagen du inte längre kan se mig så ska jag existera bakom dina ögonlock,
jag ska ersätta syret i dina lungor och göra allt vad jag kan för att behålla ditt hjärtas rytm.
En gång för länge sedan var det du och jag mot världen, men idag är du världen jag lever i.
Min kärlek kretsar runt dig. Du finns med i varje tanke som passerar förbi i mina tankebanor,
du finns med i varje steg och handling. Och jag ser dig. Med smärta och med glädje.
Men du måste förstå, att innan du kan bygga upp någon annan måste du själv stå stabil.
Vägen dit må vara lång men du är mer än halvvägs, snart är segern din. Jag tror på dig.
När som stickningarna i fingertopparna påbörjar sin plågande process, kom ihåg- Jag finns alltid med dig.
Jag är inte Gud eller allsmäktig, jag är bara en vän som älskar dig med hela mitt trasiga hjärta.
För vart du än är, så är jag inte långt bort.
Lägg dig ner under den klaraste himmel. Ta ett djupt andetag, andas mig.
Följ blicken långt bortom stjärnorna- Där väntar jag.
Där är jag fri. I våran evighet. I väntan på ett Oss.

Där är jag fri.



jag älskar dig.

...är att gå fram till en fritt främmande människa på donken och fråga om man får hans/hennes kaffeklistermärke (rekomenderas starkt!)
...är att lifta hem med en random bil mitt i natten när man är stupfull.
...är att förfölja några mysko utlänningar som man aldrig sett tidigare och följa med dom på fest.

Som sagt. Varje dag är ett nytt äventyr.



Nu- Linsdal med Rebecca och Miranda för en kväll med fina vänner och okända mitt i en skog...........

Och jag går ner under ytan, låter undervattensströmmen greppa tag i mig. Jag känner hur syret snabbt förbrukas, kroppen skriker efter mer. Vilken känsla, vilken fantastisk känsla. Aldrig förr har jag känt mig så levande, aldrig förr har jag kännt mig så fri. Jag ser hur ljuset från världen långt där uppe slocknar, allt blir mörkt. Det enda som lever nu är min själ. Miljontals tankar rusar genom mitt huvud, bilder, meningar, ord. Plötsligt minns jag hur världen en gång såg ut. För många många år sedan. Jag kände mig älskad. Faktiskt. Jag har svårt att tänka mig något så magiskt som kärlek, men den fanns där, den följde mig i vartenda steg jag tog. Jag minns inte vart den tog vägen, jag minns inte när den övergav min kropp. Allt jag vet är att den nu är mig fritt främmande. För det är inte lätt att bilda meningar av tomma ord, det är inte lätt att leva med ett opulserande hjärta.

Och hur skickligt är det att bränna sig och få soleksem redan innan sommaren är kommen?